Efter fika och möte med respektive länsteatrar ses vi återigen i teater 4 och kör ”den där namnleken” igen, vilket tycks gå lättare den här gången.
Tiden börjar bli knapp och dagen börjar kännas rätt så mastig när det är fortfarande är tolv scener kvar att läsa, men alla verkar vara vid gott mod och för att hinna läser vi nu några scener i taget, med start vid scen 9- Krigsutbrott.
Gorillan gör entré med sin sorgliga och tunga sång i scen 10. Kan man eventuellt göra den i en dansband- country- eller technoversion? Ska alla vara med och sjunga, som i en kör? Ska Pappan och Sanna titta på eller endast höra den? Vilka är nyckelaktionerna i dessa scener, är det sången eller är det händelsen med katten? Bokstäverna som Sanna hamrar på sin pappas dator i samma scen skulle kunna vara en idé att jobba med takt och rytm i att uttala, att hitta ett motstånd i själva uttalet, som att någon spyr ut orden.
Under denna scen kan man också leka med förutsättningen att publiken inte får se utan bara höra vad som händer. En parallell till filmen Grizzlyman dyker upp i och med denna tanke. Där man i filmen filmar när grizzlymannens bästa vän endast får höra att han blir uppäten av björnar. Hur känslan av att höra något som man inte ser kan påverka.
Värmländskan dyker så småningom upp i berättelsen, vilket är en dialekt som Rasmus säger att man får ändra efter behov och ensemble. Upplevelsen av en pågående jakt som avbryts med värmländskan är ett drag för att man som publik plötsligt måste tänka igenom vad som har hänt, en mysig dialekt som vaggar in publiken i lugn för att sedan återigen chockas av något läskigt.
Pip:en i scen 14 finns en idé om att man skulle kunna leka med att alla skådespelarna är med. Vad är det Pappan säger där egentligen.
Jakten fortsätter så in i scen 15 och 16 där de flesta är rörande överens om att han är full och somnar i skogen. Här blir kniven central, man skulle kunna leka med två läger, vad händer då med kniven?
Det tas upp att hämnden avslutas här, att hon väljer väg.
”Och när krutröken hade lagt sig låg människan jag hade kunnat bli död på marken. Medan människan jag blev hjälpte pappa upp på fötter” – Är nyckelrepliken i scen 17, följt av de sista fram till scen 21.
Här får Sanna sitt möte med Linus och klonerna kommer in. Det sägs i gruppen att det är skönt med ett lyckligt slut. På frågan huruvida manuset är ett självmordsbrev eller inte avslutas diskussionen här med att ungdomarna i ensemblerna inte har sett det så och att det i sig är ganska talande för deras kreativa hopp- dem är på väg mot något annat.
Klockan är 18:00 och den tredje workshopen har nått sin ände och snart även den här dagen på riksteatern, för dem som vill blir det middag, annars ses vi imorgon!
HEJ!
Jag som har skrivit heter Ida Holmberg och pluggar till dramapedagog vid Västerbergs Folkhögskola, det har varit en grym helg att få dokumentera, ett stort TACK till alla medverkande på alla plan.
Dagens sista workshop inleddes med en uppfriskning av deltagarnas namn genom att de åter fick göra ett försök med namnövningen Ni vet den där namnleken (för beskrivning av övningen se dokumentationen för workshop 1). Hur det gick låter vi även denna gång vara osagt, men deltagarna hittade till slut tillbaka till sina stolar och pjäsläsningen kunde fortsätta.
En av de första scenerna som lästes var en komisk sådan med en virrig rektor som i stort sett gör alla fel man kan göra i ett möte med en förälder till en elev. Den fick intressant nog en plötslig liten följddiskussion när det visade sig att regissören hade en mer öppen bild kring huruvida rektorn var man eller kvinna jämfört med resten av deltagarna. Scenen bottnade hursomhelst i temat kontroll och att det som händer i pjäsen speglas genom Sannas egna berättelse. Att scenen med rektorn alltså var en subjektiv historia kopplades tematiskt ihop med Sannas kontroll genom att det är hon som står vid datorn och styr vad som händer.
Efter att scenen med gorillans sång blivit läst pratades det en del kring den. Hur gör man med en så lång och mörk text? Vilken musik kan man ha till? Dansband och tysk techno föreslogs lite skämtsamt. Regissören tog upp frågan hur de runt om kring på scenen reagerar på texten, innan diskussionen gick vidare kring Sannas utbrott vid datorn som sedan leder till att hon bränner ner en kyrka. Apropå kyrka så uppstod mer diskussion kring vilken församling det handlade om. Det fanns åsikter om att dramatikern för uppenbart refererade till Jehovas vittnen och att man skulle ta bort de stycken som indikerade detta för att inte utmåla någon specifik församling.
Ett avsnitt i manuset var på värmländska, så en lämplig deltagare med rätt geografisk härkomst fick nöjet att bre på med sin hemdialekt en sväng innan det frågades om varför just värmländska valdes som dialekt i avsnittet? Enligt dramatikern var det en slump, men han menade att ”det finns en mysighet i dialekten och sen PANG!” Panget i fråga handlade om dramat i en av manusets klimaxscener där Sannas pappa jagar henne genom en skog.
Om det handlade om ett övergrepp kom på fråga kring en sekvens i skogen, vilket gruppen fann konsensus kring att så inte var fallet.
Den avgörande scenen där Sanna gör upp med sitt sanna jag diskuterades sedan. Regissören hade lite idéer kring publikkontakt i det mötet. Kommer Sanna att göra slut på sitt sanna jag och kan publiken vara en del av det beslutet? Vem har kontrollen och styr berättandet?
Till slut är Sanna i alla fall åter på bussstationen. Går resan till himmelriket eller till Oslo?
Det blir upp till var och en ensembleledare att bestämma. Att denna Länk-lördag nu var slut var dock ett faktum för både deltagare och dokumenterare. Tack för allt och lycka till med pjäsarbetet framöver! Tror både jag och min dokumenterarkollega Ida är lite småledsna över att vi inte får se detta. Over and out!
Markus Lundahl är 25 år gammal, uppvuxen i Järna utanför Stockholm och studerar just nu till Teaterpedagog på Marieborgs Folkhögskola i Norrköping där han för övrigt trivs förträffligt.