Mätta och belåtna tar jag och min kollega Markus återigen på oss våra dokumenterarglasögon för att följa workshop nummer två. Där scenerna 5- 8 bearbetas.
I scen 5 introduceras pappan och hans alkoholmissbruk, kan det vara pjäsens viktigaste plats? Vem blir Sanna utefter det? Det pratas om en rädsla som överförs generationer emellan.
Är julkrubban en sorts symbolik för familjen som förstörs? Vem är katten, är det mamman? Eller kan man kanske använda sig av en kattdocka?
Idén om att använda kardborrar på skådespelarnas kläder föds, att plötsligt sitter man ihop, att det kan skapa en spänning i arbetet, krubban som fastnar på pappan exempelvis. Om det skulle behövas ytterligare en roll skulle det kunna vara en karaktär som filmar berättelsen, där man skulle kunna använda sig av mobilkamera.
Det finns även en tanke om att presentationen av pjäsen nu är klar och att resten av berättelsen tar vid från och med scen 6.
Vidare in i nästa scen fortsätter pjäsen att hoppa in och ut i tre olika situationer, Linus, kompisgänget och berättaren 1. Först här sägs det att Sanna börjar våga möta sitt sanna jag, här möter Linus henne, men hon möter inte honom. Vad eller vilka ska få mest uppmärksamhet? Kompisarna? Kärleken? Eller Pappan?
I scen 7 kommer kyrkan in igen och metanivån på pjäsen är hög, det råder förvirring. Filmidén rullar vidare och det kommer tips om livestreaming, så det hon skriver eller berättar visas upp på stora skärmar på scen. Idén om att berättaren också skulle kunna ha en mick har uttalats några gånger.
In i nästa scen- Uppsträckningen, blir det kraftfullt obehagligt att höra kyrkomedlemmarnas repliker läsas samt övergångarna från blodigt allvar till trivselgruppens hålltider om fika. Detta är en pjäs som innehåller mycket våld, kan man hitta andra uttryck än att göra stagefighting- scener?
Det kommer en rekvisitaidé om att alla kyrkomedlemmar bär på en bibel eller att bygga pjäsen på Treenigheten där Sanna skulle vara Jesus.
En fråga som Nora ställer är: Dricker Pappan genom hela pjäsen? Svaret verkar vara att han ”marineras” i alkoholen.
Detta är en tung berättelse, men nästan vad som helst är möjligt i den, man kan skoja med innehållet och bygga det på ett lekfullt sätt.
Rasmus nämner under passens gång att det här projektet är till för alla ensembler som är delaktiga och att det är självklart att de ska anpassa manus efter deras behov.
På frågan om huruvida man kan spela upp ett klipp ur filmen Dirty Dancing kan man kontakta Mats Vendlöf på ATR för mer information.
Men nu tar vi fika hörni!
Jag som har skrivit heter Ida Holmberg och pluggar till dramapedagog vid Västerbergs Folkhögskola, det har varit en grym helg att få dokumentera, ett stort TACK till alla medverkande på alla plan.
Fulla med mat och ny energi fortsatte gruppen efter lunchen med pjäsläsning och diskussion scen för scen. Ett inledande scenario kretsade kring en filminspelning och tonårsidentifiering mer generellt, vilket det pratades vidare om. När karaktären Sannas sanna jag dök upp kom ämnet makt tillbaka genom regissören Noras kommentar kring att ”det kan ligga makt i att inte spela farlig när man är det”. Tonårstematiken gick sedan vidare till att behandla kärleksmötet mellan Sanna och karaktären Linus, som sågs som ett möte där ”Linus möter Sanna, men Sanna är egentligen mer inne på sig själv”.
Genom en manusmässig referens till Filmen Dirty dancing kom frågan om upphovsrätt på tal, kan man använda låtar och material från filmen utan att betala avgifter för det? Gruppen kom fram till att det nog var rätt lugnt med det innan läsningen fortsatte. Sannas sanna jags hämndprojekt togs upp av regissören innan samtalet gled in på lite mer materiella frågor kring själva uppsättningen. Att använda sig av livestreaming som en förtydligande del kom på förslag.
Ämnet religion dök upp efter att gruppen läst en scen knuten till kyrkan och att passa in eller bli utstött. Diskussion fördes kring grupper generellt och dess vilkor, att likställa sig med dem eller inte få vara med. Att grupper behöver avvikare, eller ett svart får var en tanke kring detta. Manuset bjöd under tiden på mer samläsningsutmaningar som deltagarna fick roa sig med, samtidigt som dramatikern Rasmus nöjt utbrast i ett ”dadadadaaaa Davincikoden!” varje gång en av alla cliffhangers dök upp.
Efter att regissören Nora luftat frågan kring mängden våld i manuset och om man kan gestalta det på annat sätt återgick diskussionen till religionen. Det fanns idéer om att spela pjäsen ur ett kyrkligt perspektiv där roll 1 som styr de andra kunde vara gud. ”Spriten är kunskapens träd!” var ett skämtsamt förslag på temat som väckte en del skratt. En möjlig affär mellan Sannas mamma och en kyrkoman var en annan tanke som kom upp och förvånade till och med dramatikern som inte alls hade tänkt på denna möjlighet. Klockan slog sedan för paus!
Markus Lundahl är 25 år gammal, uppvuxen i Järna utanför Stockholm och studerar just nu till Teaterpedagog på Marieborgs Folkhögskola i Norrköping där han för övrigt trivs förträffligt.