Mördarnas barn

Mördarnas barn Workshop 4

Regissör: Josette Bushell-Mingo Dramatiker: Katori Hall Processledare: Jonas Jarl Dokumenterare: Malin Ryman och Martin Sällström

Vi började den sista sessionen med att sitta i ring och berätta vad vi har fått ut av dagen hittills och vilka förhoppningar gruppen har just för tillfället. “Vad vill du ha?”

Många tog upp hur bra de tyckte att gårdagen hade varit och flera i gruppen uttryckte en entusiasm över att få börja jobba med pjäsen. Josette uttryckte att hon ville ge gruppen så mycket verktyg som det bara är möjligt till att jobba med pjäsen innan dagen är slut. Katori Hall tyckte att hela arrangemanget hade varit en välsignelse och hon var så glad att träffa människor med öppna hjärtan och med passion för hennes pjäs.

Efter rundan så var det dags att prova på två nya scener från pjäsen. Tips som gavs från regissören var att ge med öppet hjärta, och även om gruppen skulle vara trött så fanns det andra som alltid är tröttare än vi. Josette bad oss hitta viljestyrka och komma över vår trötthet. Hon bad oss också att sätta oss in i frågan om varför vi i Sverige inte visste mer om folkmorden i Rwanda?

Regissörerna i de olika ensemblerna måste komma över tyngden och sorgen med att arbeta med en sådan här pjäs och fokusera på att få berättelsen berättad. Det är en av många tuffa uppgifter som regissörer måste jobba med.

 Repetitioner av Mördarnas barn av Katori Hall:

Josettes råd till ensemblerna var att behålla pjäsen i Rwanda. Behåll också att ungdomarna kanske lever i slumkvarter, mer eller mindre så bor de på en sopstation, men de ser fantastiska ut med fina kläder och hanterandes I-phones.

I den här sessionen så arbetade vi med scenerna 7 och 8. Innan själva arbetet på golvet kom igång så gick vi igenom de olika rollerna i scenerna.

Vincent: Korrektur, Vincent är 15 år inte 18 år. Son till ”Slaktaren”. Känsla: Brutalt skamsen, känner skuld över fädernas ageranden.

Innocent: Fredsmäklaren i gruppen, men kanske inte så “Innocent” (Oskyldig) som hans namn kanske kan locka att tro.

Bosco: Skarp och kvick i sina kommentarer. Bosco nästan idoliserar fäderna och deras aktioner under ”Machete-dagarna”

Mamma: En komplex karaktär. Hon bor och lever i konsekvenserna av kriget. Hennes starkaste drag  är hennes principfasta beteende.

Félicité: Bor tillsammans med Vincent och Mamma. Allt hon vill är att alla skall må bra och vara glada.

Esperance: Ett av de överlevande offren efter folkmorden. Nedsatt funktion i armen. Undersök om armen kan vara död vikt istället för att hitta trovärdiga metoder för att visa att armen saknas. Distinkta ärr över hela kroppen efter machete sår.

Emmanuel: En av de uppenbara konsekvenserna av folkmorden och förföljelsen av Tutsierna var alla barn som föddes efter våldtäkter av unga Tutsi-kvinnor många av dem föddes med AIDS. Emmanuel är en av dem. Undersök vad sjukdomen kan ha för fysiska uttrycksmedel och vilka konsekvenser det kan ha för karaktärens sätt att röra sig. Hur reagerar andra i hans närhet?

Guahahamuka: Andar av människor, i det här fallet ungdomar, som har blivit offer för massakern.

Efter rollgenomgången så var det dags att börja jobba. Josette berättade om olika tekniker som hon tyckte kunde vara på sin plats för att bearbeta manuset. T.ex. så nämnde hon att det vara bra om man bryter upp scenerna i mindre delar för att hitta ställen i scenen där man kan finna riktningsförändrade händelser. Det är också bra om man försöker hitta vad karaktärerna vill, fråga gruppen vad de tror motiverar karaktären. En annan teknik är att jobba med repliker på djupet innan man går upp på golvet, pressa på med energi så skådespelaren knappt kan sitta still. Arbeta också med olika röstlägen och språkmelodier för att hitta känslan karaktären bär på. Josette delar ut roller och sedan är det dags.

Scen 8: Josette beskriver bilden. ”Disco, massa lampor överallt. Musiken från en transistor radio eller annan svag källa. Innocent står mitt på golvet, han är den som har skrivit på väggen. Innocent vill glömma sin skuld, han dricker, firar att fäderna har kommit hem. Kanske vill han säga förlåt till någon?”

Vi sitter fortfarande i ring och de som har fått roller läser sina repliker. Då och då stannar Josette upp läsningen med olika korrektioner, som t.ex. ”läs med mer ingivelse. Använd kroppen när du säger din replik”. Vi prövar oss fram med olika direktioner, fortfarande sittande.

Fler tips från Josette kommer fram, ”Glöm inte att andas när du läser dina repliker. Hitta punkter i texten som kan hjälpa till med att hitta flödet och riktningar när du säger dina repliker.”

En hjälpteknik som användes var när Innocent vill fira att papporna har kommit hem och resten av gruppen stöttade Innocents utrop med egna höjda röster, detta för att hitta rösten och sättet att jobba med tonläget och röststyrkan. Hjälp den som läser med gruppens röst så den som har en replik kan hitta känslan.

Vi fortsätter med att Vincent kommer in och letar efter Bosco. Här läggs det in att de första karaktärsreplikerna är i en rörelse. Kanske finns det mycket energi i händelsen? Innocent stannar upp Vincent som vill ta sig till Bosco, Innocent berättar att Boscos pappa inte har kommit hem.

Här rekommenderar Josette att använda fysiska exempel för att hitta känslan i replikerna, kanske kan man använda sig av ”Kör”-övningen? Josette förklarar också att varje misstag är en gåva. ”Det spelar ingen roll om det blir lite fel ibland, använd er av misstagen”. Hon är noga med att ge gruppen positiv förstärkning.

”Tänk att replikerna är en boll, kasta den mellan er och säg samtidigt dina repliker.

Josette visar med ännu en hjälpteknik hur man kan gestalta replikutbyte. Ju lättare kast mellan de som är involverade desto enklare är det att hålla bollen i spel. Samma gäller med repliker mellan skådespelare. Ju mer fokuserade och medvetet de kastar repliker till varandra ju lättare blir det att hålla spelet levande.

Vidare så påminner Josette hur viktigt det är med artikulation och kroppsspråk, särskilt i teaterviskningar. Detta åskådliggörs mellan Vincent och Innocent när Innocent hindrar Vincent att komma fram till Bosco.

Scen 9: Slutscenen. Mamma och Félicité sitter vid matbordet, Vincent den äldre står en bit bakom med blicken tomt stirrandes ut mot publiken, ordnar klädseln och håret. Kall och beräknande. Vincent sitter på huk och tvättar händerna, maniskt.

Josette ger rådet att ta hjälp av gruppen när ni repeterar. Någon följer texten (sufflör) en annan hjälper till med regin. T.ex. hitta riktningar eller kommer på fler lösningar på hinder som kan finnas i en scen. Regissören har såklart sista ordet, men extra hjälp kan få arbetet att flyta på bättre.

Vidare så ger Josette fler tips. Symboler för olika händelser är väldigt viktigt för framställningen av känslor i en pjäs. Använd olika material i pjäsen för kläder och rekvisita för att hitta kontraster mellan gammalt och nytt. Hitta namn för positioner på scenen så det blir lättare för skådespelarna och regissören att navigera på scen. Planera i förväg vad som skall hända, hitta en koreografi. Vidare så sa Josette att ljud är väldigt viktiga för stämningen i scenen och visa på den tydliga tystnaden. Till exempel då Vincent tvättar bort blodet från sina händer och kläder och ljudet av vattnet som spills på marken är tydligt.

Efter några tips och tankar som Josette delade med sig av så gick vi på några av de känslor karaktärerna kan ha i scenen.

Mamma: Vill att allt skall funka mellan henne, Vincent den äldre, Vincent den yngre och Félicité.

Félicité: Samma som innan så vill Félicité att alla ska vara glada och ha det bra.

Vincent: Avtrubbad, går som i trance innan han kommer in i hyddan.

Vincent den äldre: Fokuserad, allt skall vara som han vill.

Efter en stunds repetitioner så samlades vi för en sista runda där alla fick säga några ord om dagarna och vad de har tagit med sig under dessa workshops. Många blev taggade att börja jobba med pjäsen tillsammans med sin ensembler. En del blev rörda till tårar över det som har tagits upp och var väldigt tacksamma för chansen att ha fått jobba tillsammans med Jossete, Katori och Jonas. Det sista som hände är att Josette sa:

Josette: -The story has not ended, this is the end of the beginning.