Mördarnas barn Workshop 3

Regissör: Josette Bushell-Mingo Dramatiker: Katori Hall Processledare: Jonas Jarl Dokumenterare: Malin Ryman och Martin Sällström

Det var en halvtrött grupp som samlades igen efter pausen. Men Josette påminde oss om att personerna i pjäsen nog hade varit ännu tröttare än vad vi var, och energin kom igång igen. Det diskuterades om hur man som regissör kan tänka och ge tips till sina skådespelare, en utav dom övningarna handlade om att förflytta sig på scenen, myllra runt som era karaktärer och tänk att ni ska förflytta er

• ·går ni för att förflytta er eller går ni för att visa att ni går?

För att konkretisera detta ännu mer så bad Josette en deltagare att hämta en boll,

• ·och hämta den på riktigt, inte visa/spela att du hämtar den, ser ni skillnaden?
• ·Varje gång eran karaktär gör något, vad väldigt konkret för att visa publiken varför karaktären gör som den gör. Detta gör man för att visa att karaktären är äkta.

Ett tips är tex att i pjäsen, när spökena närmar sig vincent, säg inte bara som regissör till din skådespelare -närma dig Vincent, utan säg också vad skådespelaren ska göra, tex, närma dig Vincent och känn på hans kläder.

• ·Så även det som händer inne i Vincents huvud med spökena måste konkretiseras på scenen, ju tydligare ni kan vara och ju mer ni kan konkretisera er berättelse ju mer kommer ni bort från att ”spela teater.” och låt sedan publiken förstå själva att det var spöken.
• ·Som regissör ge energi till dom som spelar på golvet, gör, inte spela.
• ·Vi är och jobbar på en teater men vi behöver inte spela teater. Vi ska visa livet och få det så levande som möjligt. Gör det på riktigt så ingen behöver tvivla på det, visa oss livet, då kommer vi bli nyfikna.

 Ett annat tips med arbetet med sina karaktärer är att tänka vem är du och vad vill du? Varje karaktär vill något, vad vill era karaktärer? Vad behöver dom? Följ också texten i manuset, finns det pauser och överlappningar? Tystnad osv, alla sådana hänvisningar i texten finns där av en anledning.

Sedan delades gruppen in i tre smågrupper och jobbade med tre olika delar av pjäsen, fotbollsscenen, modersscenen och spökscenen. Det var en hög energinivå i alla grupper, det diskuterades karaktärers känslor och motivationen, användandet av fotboll, fysiska gestaltningar, improvisationer prövades och prövades om, med ny ingång och riktning. Det diskuterades ord och översättningar, teckenspråk, dialekter, text och rörelser, att leka med området och använda fysiska uttrycksmedel.

Under avslutningsrundan med frågan: Hur enkelt är det att komma i kontakt med texten? Kom det bland annat upp:

• ·Det är enkelt för att det finns så mycket kontraster i texten och att texten talar för sig självt.
• ·Tystnad betyder mycket mer är bara tystnad och att känna in texten var lätt, men väldigt tungt.
• ·Det är lättare att lära sig replikerna om man också har rörelse med i repliken.
• ·Språk och dialekter kan vara till hjälp i arbetet.
• ·Låt skådespelarna komma med idéer och ge dem kred för det.
• ·Man kan vrida och analysera så mycket med texten.
• ·Ändra stavningen för Guahahamuka i manuset.

Workshopen avslutades med Josettes uppmuntrande ord – Alright, thank you everybody, lets do it!