Regissör: Josette Bushell-Mingo Dramatiker: Katori Hall Processledare: Jonas Jarl Dokumenterare: Malin Ryman och Martin Sällström
Precis som i session ett så började vi i ring. Josette Bushell-Mingo frågade om vilka känslor som kom upp förra sessionen. Saker som togs upp under rundan var att det finns stora konstraster mellan hur ungdomarna upplever sina fäders aktioner under folkmorden i Rwanda samt hur sagda ungdomar ser på sina relationer till sina fäder. Det var också flera som reagerade starkt på de olika berättelser som Katori Hall hade med sig från sin resa till Rwandas olika minnesplatser. Några fick en förhöjd ansvarskänsla över att spela upp pjäsen just på grund av dessa historier. Det var svårsmälta historier, som gruppen nämnde, som gjorde ett stort intryck på dem alla. Josette nämnde att hon ville starta upp en egen Afrika grupp som ska arbeta med att sätta upp fler pjäser om Afrika och detta var tack vare pjäsen Mördarnas Barn och det sätt som Katori Hall skriver sin berättelse. Hon gav också gruppen rådet att använda sig av de känslor de fick efter diskussionen när de olika ensemblerna arbetar med pjäsen och särskilt när de prövar olika metoder på golvet under repetitionerna.
Fler tips och råd Josette gav var att hitta människor att prata med för att bearbeta djupet av pjäsen och de känslor som kan komma upp under arbetet. Hon tyckte också att alla i rummet kunde vara varandras referensgrupper för just en sådan diskussion. Hon gav också tips på att använda sig av bilder ur dansböcker och andra böcker som uttrycker estetik. Josette visade några exempel på böcker man kan använda:
Henrik Saxgren, ”Solomon’s house -the lost children of Nicaragua” John Grisham, ”Visualizing the blues -Images of the American South.” Bastienne Schmidt, ”Vivir La Muerte.”
Efter diskussionen så var det dags att göra några fysiska övningar. Vi kom fram till att pjäsen utspelas i två parallella världar, den fysiska världen samt den spirituella världen. Den fysiska världen är den där Vincent, Bosco, Innocent och alla andra lever i medan andevärlden, som till stor del utspelar sig i Vincents sinne, bebos av andar som har varit offer för folkmordet i Rwanda. De kallar sig för Guahahamuka. Utifrån denna beskrivning av pjäsens världar så gjordes tre olika övningar som kan vara till hjälp för att sätta sig in i miljön samt hitta känslan i pjäsen. Den första övningen gick ut på att mingla runt i rummet och sedan följa olika instruktioner som gavs av Josette.
1.Börja med att gå runt i rummet som vanligt.
2.Kvinnor, gå i slowmotion och gestalta att ni flyr. Män, gå som vanligt och tänk att ni är på väg till en bar eller någon liknande rolig tillställning.
3.Alla, gå som vanligt.
4.Män, gå i slowmotion och tänk er att någon jagar er och försöker hugga av din arm. Kvinnor gå som vanligt som om ingenting händer.
Efter att gruppen fått pröva rörelsegestaltningar så delades de upp i två grupper. Och byttes sedan av att gestaltade och observera.
Gruppen ställde upp sig på tre led bakom Josette och följde rörelser och ljud hon gjorde som inspirerats utifrån pjäsen framför en spegel. Ett sätt att tolka den här övningen är att den kan hjälpa en regissör att förmedla en känsla som kan finnas i pjäsen som bearbetas. Ett par observatörer valdes ut i slutet på övningen för att få ett perspektiv utifrån gruppen.
Den tredje och sista övningen som gjordes under sessionen hade inget särskilt namn utan utgick från en av Katori Halls berättelser från sin resa till Rwanda. Alla deltagare fick i uppgift att ta ett klädesplagg eller ett attribut var, som tex en väska eller ett par skor och var och en, i tystnad, gå fram och lägga sitt plagg någonstans på golvet. Sakerna som spreds ut i olika högar representerade människor som hade avlidit på den platsen. De placerade sakerna på det sätt som personerna förhöll sig precis vid dödsögonblicket. Sedan fick några i gruppen placera sig utsträckt på golvet i och bredvid dom olika sakerna. Resten av gruppen fick tolka vad bilden kunde betyda.
Det blev starkt laddat. Kunde det här vara en öppnings scen eller en del av en scenografi? Möjligheten för tolkningar var många
I slutet av sessionen så delades gruppen i tre mindre grupper. Grupperna fick var sin scen att arbeta med under resten av tiden och skulle också fortsätta under session tre. De tre scenerna döptes till:
Fotbollsscenen: Här träffar vi på fyra ungdomar, Vincent, Bosco, Innocent och Emmanuel som diskuterar det faktum att Vincent, Bosco och Innocents pappor kommer hem.
Mammascenen: Vincent, Mamma och Félicité äter frukost och mamma gör sig i ordning för att hennes man, Vincents pappa, kommer hem.
Spökscenen: En scen där Vincent drömmer om Guahahamuka, tre offer av massakern vars andar plågar Vincent.
När grupperna hade delats in så började alla jobba med de olika scenerna innan det var dags för paus.