Klockan är 10.30 när deltagarna för workshopen träffades i sal 12 för att tillsammans under regihelgen jobba med pjäsen ”Mördarnas barn” skriven av Katori Hall. Workshopen inledes med att vi alla satt i en ring. Josette Bushell-Mingo, som är regissör, bad deltagarna att i en runda, var och en för sig, berätta sitt namn, var ifrån man kommer samt vilka förväntningar man har inför workshopen och den här dagen. Själv hoppades hon att man skulle få med sig idéer, tankar, inspiration och många verktyg att jobba med efter dagens slut. Några av dom förväntningarna som fanns i gruppen var att få svar på frågor och få inspiration samt att lösa problem.
Vidare förklarade Josette att den här workshopen är processdriven, ”Vad är det som kommer hända mellan oss?. Det är det som vi vill jobba med och att tanken med pjäsen är att den är universal och crossing boarders.”
Alla reser sig ifrån stolarna och försöker skaka hand med så många som möjligt på 10 sekunder, efter det ska man hitta tillbaks till sin stol. Nästa steg är att göra samma sak igen men den här gången så ska man peta med sitt finger på andras näsor, försök att hinna med alla. Den tredje gången ska alla försöka krama alla i rummet innan man hittar tillbaks till sin stol.
Efter övningen återberättade vi och sammanfattade för Katori Hall vad vi har pratat om på det tidigare regikoncept mötet. Det diskuterades bland annat om att vi hade samma process men med olika ingångar och om möjligheten att handlingen i manuset skulle kunna hända i Sverige också.
Katori växte upp i Tennessee i södra USA och berättade om hur det var att växa upp i en arbetarklass och i en tid av utveckling och transformation. Hon bestämde sig för att läsa till journalist och det var starten på hennes författarskap. Katori hade en önskan om att skriva in sig själv i verkligheten, hon ville bli journalist och skådespelerska.
Så efter journalistutbildningen läste hon teater och under en lektion fick hennes klass i uppgift att var och en gå till biblioteket och leta i böcker efter ”sina” karaktärer, men Katori och hennes vän kunde inte hitta en enda pjäs med två svarta kvinnor i huvudrollerna. Dom gick tillbaks till sin lärare och frågade, men inte heller hon kunde namnge någon, och då bestämde sig Katori att istället för att gnälla, göra något åt saken, och hon började skriva egna pjäser. Hon påbörjade sedan sin tredje utbildning, drama school for playwriting.
Hon läste alla pjäser som gick att få tag i och insåg att författarskap inte bara handlar om att skriva nytt, utan också om att skriva-om. Hon berättade att hon fick mer distans till sig själv och gick från att vilja skriva in sig själv, till att vilja skriva in andra i verkligheten.
Katori ville skriva om Rwanda men visste inte riktigt om hon vågade. Men hon åkte dit och väl där började pjäsen ”Mördarnas barn” att ta form. Hon berättade att hon besökte minnes platser och en kyrka som hade lagt ut kläder som tillhörde krigets offer. Hon tog många bilder och föreställde sig vilka det var som hade haft dom här kläderna. Hon berättade historier om hur en Tutsi kvinna hade blivit halshuggen och hur hennes barn hade blivit tvingade att spela fotboll med hennes huvud, det fanns tydliga granathål i kyrkans väggar och dessutom fanns det kroppar, preserverade i lut, som fanns med i en utställning. Det var väldigt mycket att ta in och Katori fick bearbeta mycket när hon kom tillbaks till USA.
–i Rwanda träffade jag en mördare som jag tyckte om.
Det var under ett gruppmöte där offer och förövare träffades, en kvinna tvingades att skaka hand med hennes familjs mördare som en del i integrationsarbetet. Katori hamnade på samma buss som den här mannen och där väcktes tankar. Hade han barn? Och i så fall vad tänkte hans barn om honom? Var dom stolta? Och tankar om ens egna gränser kom upp,
-vad skulle du göra?
En gruppdiskussion kom upp och alla hade blivit väldigt berörda av Katoris berättelse. Vi diskuterade bland annat om att den här pjäsen har öppnat upp våra hjärtan och att ta den här känslan till vårat uppdrag att förmedla den på scen. På avslutningsrundan kom några av följande tankar upp:
-när ska människor börja älska?
-det här är starkt och har nu kommit till oss och det har blivit vi.
-paralleller mellan det här och ”fotbollssupportrar”
-med passivitet som vapen har vi nu blod på våra händer
-varför reser vi? Har reflekterat över varför jag reser
-paralleller och tankar mellan Rwanda och Sverige.
-bra att denna historia har blivit pjäs och inte film eller bok
Josette: tack för känslan och den här processen, och nu, lets kick some ass!.
Gruppen fick också ett tips på en bok som kan hjälpa till att relatera till händelserna I Rwanda. Janne Teller: Hvis der var krig i Norden (2004), Om det var krig i Norden (2012) Svensk översättning.
Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Janne_Teller