Två stora koppar kaffe på bordet, två buntar med papper och ett samtal som flaxar hit och dit. Jag sitter på ett café på Götgatan som allt som oftast fungerar som extrakontor för oss som jobbar i Riksteaterhuset och pratar med Stefan Lindberg. Mötet handlar om version två av en pjäs som, verkar det som, heter ”Till det som en gång var fet jävla äng”. Den har en speltid på en dryg timme och inte mindre än tretton roller. Ett par av dem kan spelas av vuxna om det skulle knipa.
När man jobbar på en teater är man van att alltid titta på möjligheterna att krympa formatet hos en idé. ”Går det att göra den på tre personer istället för fyra? Är det HELT nödvändigt med den där monologen på rymdstationen”? Det är ganska ovanligt att få tillfälle att komma med en beställning som är precis tvärtom: ”Om du kan hitta utrymme för ett par roller till så vore det jättebra. Och passa på att ta ut svängarna, vettja”. Tittar man på de manus som håller på att bli till för första versionen av Länk, så har våra dramatiker tagit fasta på just det. Det är spretigt, vildsint, roligt och späckat.
Men det är ingen helt lätt beställning. Det är ingen liten sak att försöka både etablera, utveckla och ro hem dryga dussinet roller på en timme. Det blir en särskild sorts dramaturgiskt samtal, som kastar hit och dit. Bläddrandet i pappret är intensivt. ”Ciss och Frida är så fantastiska som roller, men just nu får de för mycket plats! De funkar bäst som underskattade biroller – ända fram tills de kliver fram och ror hem hela skiten. Och var ska du etablera Katts och Klaras nyfunna samhörighet i så fall? Det får ta max en halv sida, och det behöver hända innan Patriks och Kristoffers byggande av beläten till den satanistiska ritualen. Och nånstans här i början måste du få in ett par repliker som etablerar Lennartssons panikångest! Eller en replik, kanske.”
Det är utmattande och fruktansvärt roligt. Just nu skriver Stefan om sista varvet, innan en lättare slutputsning tar vid. Om bara en dryg månad presenterar vi pjäserna för de deltagande skolorna – stolta och lite vimmelkantiga.